Det här blev en helt galen semester och på tretton etapper (inkluderat min dagsutflykt från Skurup) så tog jag mig 183 mil genom Sverige. Från Falun ner till Stockholm och därefter via Linköping till Skåne för att sedan vända cykeln och via västkusten och Västergötlands inland sedan ta mig hemåt igen.
Jag är sjukt nöjd över att jag fixade det och över allt jag fick se och uppleva efter vägen, och över alla gamla och nya vänner jag fick träffa och dela nga dagar med.
Det var omväxlande. Från konsert i Sthlm till att skydda sig från åska under en vägtunnel och allt där i mellan. Min cykel fungerade också riktigt bra och jag är väldigt nöjd med köpet. Det var helt rätt att lägga litet extra för att få en med kvalitet. Att all utrustning höll måttet var också riktigt skönt. Jag var rädd att någonting skulle strula. Men allt rullade på jättebra.
Eftersom det var min första semestertur så lärde jag mig massor. Vad jag behöver ha med mig, vad jag inte behöver och så vidare.
Men den största lärdomen är nog att man inte behöver åka långt för att uppleva saker. Det finns så mycket runt omkring en, i ens närmiljö, som är värt att se.
Så mitt nästa miniprojekt kommer att bli mindre turer här i Dalarna som bara sträcker sig över en helg.
Den vanligaste frågan jag fått under resans gång har varit om jag inte fått ont i baken. Och svaret på den är faktiskt nej. Inte ett dugg faktiskt. Orsaken till det är cykelbyxor i kombination med smörjkräm. Det har gjort underverk och baken hade säkert klarat av 100 mil till utan problem.
Men vad är den vanligaste skylten jag sett efter vägarna?
Det är en lätt fråga. Det är nämligen "Loppis"-skylten. Vart jag än var efter vägarna. Det spelar ingen roll om det var i en Sthlms-förort eller ute på den småländska landsbygden, så kunde man se skyltarna. Jag överdriver inte när jag säger att jag har sett hundratals av dem. Rätt charmigt, men jag besökte inte en enda en. :p
Nu sätter jag punkt för den här bloggen, och jag tackar alla er som följt min resa.
På återseende!
Martin
